155

Jag vill berätta er om en fattig gosse, som icke allenast blef en förnäm man, som man krusade för, utan, hvad som är mera, en ädel man, som man älskade, och hvars minne, så länge ära og tro aktas, skall vördas.

Det var fattigt i den lilla stugan på Bernstorps hemman nära Skara. Förmögenheten och oberoendet hade försvunnit, och fattigdomen kommit in i huset; men kärleken hade ej, som ordspråket säger, flyktat undan för armodet. Tvärtom hade han ännu trofastare tillknutit sina band.

Det var en afton. Modern var ensam hemma med sin lille Sven, som då var en späd gosse. Gossen gret; ty han hungrade och bad sin mor om bröd; men hon hungrade sjelf, och i den lilla kojan fanns ej en beta bröd. Gossen fortfor att gråta och bedja, och slutligen kom modern i sin förtviflan att tänka på den gamla handkvarnen, som stod i vrån. Hon hade malit hafre på den; kanske några sådor kunde vara qvar i stenens refflor. Tänkt och gjordt, och med en vinge sopade hon ihop sådorna och den smula mjöl, der fanns, och bakade en liten kaka i askmörjan på ett gammalt grytlock. Under allt detta teg Sven; ty det tecknade sig till mat, och han var nöjd i hoppet. Ändtligen var den lilla sådkakan färdig, och hon gaf sin gosse. Ack! hvad den smakade godt, godt, mycket bättre än den kostligaste mat för rik mans barn. Men modern, som sjelf ej ätit den dagen, hade gifvit gossen endast ena hälften af kakan för att sjelf förtära den andra. Dock dermed var ej Sven nöjd, utan han bad så vackert om mera, att modern gaf honom återstoden. Hon gaf honom allt, allt; ty hon var mor; men Sven var också en liten god son, och ännu som man och som gubbe omtalade han med rörelse sin mor och hennes uppoffring.

Men lille Sven växte, oaktadt det svaga kosthållet, upp till en stor, stark gosse, som snart hjelpte sin far att slå den lilla ängsbiten och att fara i skjuts med faderns lilla häst, som var den enda i gården, som tjenade in verkliga pengar.

156Allt detta var nog bra och roligt också; men Sven fann det ändå enformigt och längtade att lära sig något annat.

Heder åt hvar og en, som i tid lyfter upp den, som vill framåt och syftar högre än efter dagligt bröd. Vi nämna derföre här en prest, som hette Ryman, och som åtog sig den fattige gossens undervisning, som lyckades så, att Sven, skjutsgossen, den starka, men fattiga torparesonen, skrefs in i Skara skola vid tretton års ålder och antog då ett namn, som han gjorde till ett af de vackraste och käraste i vårt land. Den nya skolpilten kallade sig nämligen Lundblad.

Nu var Sven ute i verlden och fick snart erfara, att det der icke var nog att vara flitig. Han fick veta, att kläderna ofta äras mera än den, som bär dem; han fick känna öfvermodet hos den lyckligare lottade, som ej begriper, att allt är en gåfva, som gifvaren när som helst kan återtaga. I skolan var en rik mans son. Derföre, att fadern var rik, ansåg han sig sjelf bättre än andra och pöste af öfvermod. Den fattige Svens kläder voro väl snygga, men lappade; han var fattig till sin yta, fastän han i sjelfva verket var den rikaste af dem alla, han med sitt fromma sinne, sin tro och sin brinnande arbetslust; ty dessa tre äro rikedomar, större och mägtigare än alla andra.

Den rike mannens son, som ville skryta, hade tagit med sig russin för att traktera öfver lag. Den stora struten var snart tömd; men Sven stod undanskjuten i sina lappade kläder. Slutligen öppnade den öfvermodiga pojken den tomma struten, i hvars botten blott några qvistar och öfverlefvor lågo qvar, strödde ut dem på golfvet och ropade hånskrattande: «Der har du, din bondlurk.»

Hvad den gossen hette, vet ingen; hans namn är glömdt. Kanske det bars af en menniska, som slutade i fattigdom och förakt; ty så brukar det gå med öfvermodiga pojkar; men «bondlurkens» namn nämnes med vördnad och kärlek ännu i många år. — Det var svårt att lefva i Skara; men der måste han ändå lefva för att lära sig något. Det blef en hård tid. 157I ottan om morgonen tröskade han på logen och gick sedermera sin styfva fjerdingsväg in till staden, der han borstade sina kamraters skor och sprang ärenden för att få öfverlefvorna af deras mat och en och annan trasig skolbok. Men af dessa öfverlefvor underhöll han lifvet, och i dessa trasiga skolböcker skaffade han sig kunskap.

Det var en jernvilja; lycklig den, som eger en sådan eller kan öfva sig att få den. Viljelösheten och brist på ihärdighet äro fall-luckor, som locka mången gosse i den största af alla olyckor, den att ej duga till någonting. Sedan han sjelf brutit den första vägen, mötte han der än en, än en annan, som hjelpte honom i den svåra kampen. Men då han genom flit och ytterlig sparsamhet slutligen fått en sparpenning, så köpte han för denna ett litet torp åt sin far och började ånyo sitt samlingsarbete för egen räkning; men ännu förestod en pröfning. Fadern föll från en byggnadsställning så illa, att han blef krossad och ej kunde arbeta. Nu sprang äfven den nya sparpenningen. Veten I hvad? Detta var barnslig kärlek, och sådan tycker den eviga fadern om; på den blir man aldrig fattig; ty Gud välsignar hvarje skärf och låter välsignelsen gå in på barn och barnbarn. Men denna olycka, om man så kan kalla ett tillfälle att uppfylla ett barns pligt mot goda föräldrar, stängde dock hans utsigter för framtiden.

Så tänkte han, så tänkte alla — utom Gud. Det ljusnade åter. Han kom till Upsala, arbetade och vann åter segrar genom sin ihärdighet, och vänner, så långt hans verksamhet sträckte sig.

Många år förflöto; han nalkades ålderdomen; kärleksfull mot alla, såsom han lärt af sina föräldrar, och älskad af alla, såsom han älskat dem, blev han slutligen satt till styresman för många, som han ledde genom lära och efterdöme.

Om I någon gång kommer att på en resa fara förbi Varnhems härliga kyrka, så kan det ej fela, att I stadnen för att bese hennes inre, hennes grönskande gamla murar, hennes luftiga båghvalf och konungagrafvarna och De la Gardieska grafkoret och alla dess minnen. När så sinnet är högtidligt stämdt 158af kyrkans halfdunkel och de många minnesvårdarna, gån då ut på kyrkogården i Guds klara solsken och till en grafsten, som står der i gröngräset, och läs inskriften. Der ligger «bondlurken,» det fattiga torparebarnet, den upplyste presten, en af Sveriges ädlaste män, och på stenen stå några ord, som säger eder allt, eller:

Här hvilarDoktor SVEN LUNDBLAD.Biskop i Skara.Född 1776, död 1837.

Ur Linnea.

155

Jag vill berätta er om en fattig gosse, som icke allenast blef en förnäm man, som man krusade för, utan, hvad som är mera, en ädel man, som man älskade, och hvars minne, så länge ära og tro aktas, skall vördas.

Det var fattigt i den lilla stugan på Bernstorps hemman nära Skara. Förmögenheten och oberoendet hade försvunnit, och fattigdomen kommit in i huset; men kärleken hade ej, som ordspråket säger, flyktat undan för armodet. Tvärtom hade han ännu trofastare tillknutit sina band.

Det var en afton. Modern var ensam hemma med sin lille Sven, som då var en späd gosse. Gossen gret; ty han hungrade och bad sin mor om bröd; men hon hungrade sjelf, och i den lilla kojan fanns ej en beta bröd. Gossen fortfor att gråta och bedja, och slutligen kom modern i sin förtviflan att tänka på den gamla handkvarnen, som stod i vrån. Hon hade malit hafre på den; kanske några sådor kunde vara qvar i stenens refflor. Tänkt och gjordt, och med en vinge sopade hon ihop sådorna och den smula mjöl, der fanns, och bakade en liten kaka i askmörjan på ett gammalt grytlock. Under allt detta teg Sven; ty det tecknade sig till mat, och han var nöjd i hoppet. Ändtligen var den lilla sådkakan färdig, och hon gaf sin gosse. Ack! hvad den smakade godt, godt, mycket bättre än den kostligaste mat för rik mans barn. Men modern, som sjelf ej ätit den dagen, hade gifvit gossen endast ena hälften af kakan för att sjelf förtära den andra. Dock dermed var ej Sven nöjd, utan han bad så vackert om mera, att modern gaf honom återstoden. Hon gaf honom allt, allt; ty hon var mor; men Sven var också en liten god son, och ännu som man och som gubbe omtalade han med rörelse sin mor och hennes uppoffring.

Men lille Sven växte, oaktadt det svaga kosthållet, upp till en stor, stark gosse, som snart hjelpte sin far att slå den lilla ängsbiten och att fara i skjuts med faderns lilla häst, som var den enda i gården, som tjenade in verkliga pengar.

156Allt detta var nog bra och roligt också; men Sven fann det ändå enformigt och längtade att lära sig något annat.

Heder åt hvar og en, som i tid lyfter upp den, som vill framåt och syftar högre än efter dagligt bröd. Vi nämna derföre här en prest, som hette Ryman, och som åtog sig den fattige gossens undervisning, som lyckades så, att Sven, skjutsgossen, den starka, men fattiga torparesonen, skrefs in i Skara skola vid tretton års ålder och antog då ett namn, som han gjorde till ett af de vackraste och käraste i vårt land. Den nya skolpilten kallade sig nämligen Lundblad.

Nu var Sven ute i verlden och fick snart erfara, att det der icke var nog att vara flitig. Han fick veta, att kläderna ofta äras mera än den, som bär dem; han fick känna öfvermodet hos den lyckligare lottade, som ej begriper, att allt är en gåfva, som gifvaren när som helst kan återtaga. I skolan var en rik mans son. Derföre, att fadern var rik, ansåg han sig sjelf bättre än andra och pöste af öfvermod. Den fattige Svens kläder voro väl snygga, men lappade; han var fattig till sin yta, fastän han i sjelfva verket var den rikaste af dem alla, han med sitt fromma sinne, sin tro och sin brinnande arbetslust; ty dessa tre äro rikedomar, större och mägtigare än alla andra.

Den rike mannens son, som ville skryta, hade tagit med sig russin för att traktera öfver lag. Den stora struten var snart tömd; men Sven stod undanskjuten i sina lappade kläder. Slutligen öppnade den öfvermodiga pojken den tomma struten, i hvars botten blott några qvistar och öfverlefvor lågo qvar, strödde ut dem på golfvet och ropade hånskrattande: «Der har du, din bondlurk.»

Hvad den gossen hette, vet ingen; hans namn är glömdt. Kanske det bars af en menniska, som slutade i fattigdom och förakt; ty så brukar det gå med öfvermodiga pojkar; men «bondlurkens» namn nämnes med vördnad och kärlek ännu i många år. — Det var svårt att lefva i Skara; men der måste han ändå lefva för att lära sig något. Det blef en hård tid. 157I ottan om morgonen tröskade han på logen och gick sedermera sin styfva fjerdingsväg in till staden, der han borstade sina kamraters skor och sprang ärenden för att få öfverlefvorna af deras mat och en och annan trasig skolbok. Men af dessa öfverlefvor underhöll han lifvet, och i dessa trasiga skolböcker skaffade han sig kunskap.

Det var en jernvilja; lycklig den, som eger en sådan eller kan öfva sig att få den. Viljelösheten och brist på ihärdighet äro fall-luckor, som locka mången gosse i den största af alla olyckor, den att ej duga till någonting. Sedan han sjelf brutit den första vägen, mötte han der än en, än en annan, som hjelpte honom i den svåra kampen. Men då han genom flit och ytterlig sparsamhet slutligen fått en sparpenning, så köpte han för denna ett litet torp åt sin far och började ånyo sitt samlingsarbete för egen räkning; men ännu förestod en pröfning. Fadern föll från en byggnadsställning så illa, att han blef krossad och ej kunde arbeta. Nu sprang äfven den nya sparpenningen. Veten I hvad? Detta var barnslig kärlek, och sådan tycker den eviga fadern om; på den blir man aldrig fattig; ty Gud välsignar hvarje skärf och låter välsignelsen gå in på barn och barnbarn. Men denna olycka, om man så kan kalla ett tillfälle att uppfylla ett barns pligt mot goda föräldrar, stängde dock hans utsigter för framtiden.

Så tänkte han, så tänkte alla — utom Gud. Det ljusnade åter. Han kom till Upsala, arbetade och vann åter segrar genom sin ihärdighet, och vänner, så långt hans verksamhet sträckte sig.

Många år förflöto; han nalkades ålderdomen; kärleksfull mot alla, såsom han lärt af sina föräldrar, och älskad af alla, såsom han älskat dem, blev han slutligen satt till styresman för många, som han ledde genom lära och efterdöme.

Om I någon gång kommer att på en resa fara förbi Varnhems härliga kyrka, så kan det ej fela, att I stadnen för att bese hennes inre, hennes grönskande gamla murar, hennes luftiga båghvalf och konungagrafvarna och De la Gardieska grafkoret och alla dess minnen. När så sinnet är högtidligt stämdt 158af kyrkans halfdunkel och de många minnesvårdarna, gån då ut på kyrkogården i Guds klara solsken och till en grafsten, som står der i gröngräset, och läs inskriften. Der ligger «bondlurken,» det fattiga torparebarnet, den upplyste presten, en af Sveriges ädlaste män, och på stenen stå några ord, som säger eder allt, eller:

Här hvilarDoktor SVEN LUNDBLAD.Biskop i Skara.Född 1776, död 1837.

Ur Linnea.