Ja det kan du tro, att det var en vacker morgon, och bittida var det; jag tror ej, at klockan var mer än fem; ty solen stod ännu lågt, och björkarnas skuggor föllo långa på gröngräset. Far og mor tyckte ej om, att vi sofvo länge om morgnarne, och der var en gammal fiskare, som alltid brukade ropa utanför vårt kammarfönster, när klockan slog fyra: «Upp och refva!» «Upp och refva,» sade han, som sjömännen ropa åt hvarandra, när det blåser om natten, och som en pil voro vi ur sängen, och i början kostade det på; men vi begrepo till slut, att det var sannt, som gammalt folk sade: «Morgonstund har gull i mund.» Jo, jo, då skall man vackert krypa till kojs klockan nio på aftonen.
Ofta har jag tyckt, att man alldeles icke borde sofva bort dessa härliga, ljusa sommarnätter, strålande af klarhet, medan daggen ligger i gräset och foglarna sjunga. Det är att sofva bort många de skönaste timmar af sin lefnad. Men det är nu en gång så, och ingen kan hjelpa det. Sofva måste man. Konung Fredrik II i Preussen var en mycket flitig man, och det förtretade honom, att han skulle sofva bort en 152trediedel eller en fjerdedel af sitt lif. Derföre beslöt han engång att vänja sig af med en så skadelig ovana. Första natten arbetade han, och det gick för sig. Andra natten arbetade han också utan att sofva en blund, och nu tyckte han sig ha uträttat något mycket märkvärdigt. Men hvad hände? När han dagen derefter satt vid sitt stora regeringsbord, och rikets högsta embetsmän begynte at tala om vigtiga angelägenheter, märkte de, att konungen började nicka . . . och så somnade han, der han satt i sin konungsliga värdighet.
Derför tänker jag, att vi måste göra, som naturen vill. Och visst är sömnen en kostelig gåfva för den trötte, den sjuke och den bedröfvade; men icke skall man derför latas under en härlig morgon, utan man skall inbilla sig, att den gamle fiskaren står utanför fönstret och ropar: «Upp och refva! upp och refva!»
Men nu skall jag säga, hur det var om morgonen i skogen. Ja, der var grönt och friskt och mycket ljufligt. Der stodo många träd af olika slag, alltifrån den himmelshöga furan, som en dag tänkte blifva et mastträd, ända till den lilla, knottriga enrisbusken, som tröstade sig med, att han kunde väl också blifva ett träd, om han blefve qvistad och bunden vid en påle; men se det bryr jag mig inte om, sade han; jag tycker mera om att vara i min frihet. Tänk, om jag vore ett träd, så skulle ei barnen räcka upp till mig, när de komma att snärja enris för att strö på golfvet i deras stuga om söndagsmorgnarne.
— Det är också det enda, du kan här i verlden, sade granen, som stod så förnäm bredvid honom. Det är just lagom att trampa på dig, din pyssling, menade granen.
— Hvad gör det! sade enrisbusken. Det kan vara mycket nog, att jag gör menniskor glädje med min friska doft ifrån skogen. Dessutom duger jag att röka ut myggor med, och sedan duger jag till skifva på gossarnes sprättbågar, och sedan kokas dekokt på mina bär, og sedan kan man göra sirap af dem, och sedan . . .
— Nej var nu tyst, sade rönnen; ty det låter fasligt egenkärt att så der uppräkna alla sina förtjenster. Jag hade 153väl lust att veta, hvem som är den vackraste här i skogen. Hvad säger du om det? Och så ruskade rönnen behagligt på sina hvita grenar; ty hon stod just nu i sin midsommarblomma.
— Ja det kan vara en fråga! ropade häggen; ty hon var så hvit, som om hon nyss hade varit i snöbollskrig; hon blommade också hon. Låt oss noga begrunda, hvem som kan vara den vackraste ibland oss, sade hon. Och med det samma gick der den allraljufligaste doft från hennes snöhvita blommor.
Björken tyckte detta vara mycket klokt taladt; ty hon hade upplagt sitt långa, gröna hår, och nu skakade hon sina hängande korkskrufslockar i den sakta morgonvinden. Jag är bestämdt den vackraste, tänkte hon i hemlighet vid sig sjelf.
Men alen, som stod der vid stranden af sjön, såg sig oupphörligt i spegeln och tyckte sig vara så blågrön och älskvärd, att ingen kunde vara vackrare. Derföre nickade också hon och sade: Ja, se det var verkligen en fråga att tänka uppå!
Aspen stod bredvid henne och darrade af förskräckelse, att någon kunde vara vackrare än hon. Alltid darrade hon, den stakkars aspen; ty fastän hon var hög och stor, så hade hon ett klenmodigt hjerta och sköra kvistar. Linden nickade; hon tyckte ej heller illa om sig sjelf. Pilen och videbusken stodo bredvid, men tego stilla och hade sina tankar för sig.
— — Vi borde fråga blommorna, sade lönnen, som utbredde sitt svala löftak öfver tufvor, fulla med sippor och hjortronblommor.
Det är allsinte nödigt, invände tallen snäsigt. För att vara vacker måste man vara stor och stark. Se på mig; ser jag ei ståtlig ut? När jag ruskar uppå mig, fäller jag tusen nålar till jorden; dem plocka myrorna oh nyttja dem till spjut, när de tåga i krig. Jag måtte vara en ståtelig bjesse, det förmodar jag ingen kan neka. Och så tog hon en grym min på sig för att skrämma de andra.
154Eken stod mycket lugn och hörde derpå. Det är narraktigt att döma i egen sak, menade hon. Jag är säker på, att hvar och en af er tycker sig vara vackrast af alla. Låt oss derföre fråga bofinken derborta i björktopparne. Han är icke partisk för någon af oss; han kan bäst säga, hvem som är vackrast i skogen.
Sagdt och gjordt, de frågade bofinken. Men han betänkte sig länge och ville ej qvittra sanningen fram.
Då kommo två små barn, en gosse och en flicka, som bodde i en liten stuga helt nära intill. När de gingo ut i den tidiga, härliga sommarmorgonen, knäpte de sina händer och sade: «Gode Gud, hvad din skog är vacker! Gode Gud, hvad din verld är skön! Gode Gud, låt oss små, fattiga barn växa upp i din visdom och vittna om din magt och prisa din nåd i alla våra lifsdagar!»
När träden i skogen hörde barnens bön, blefvo de af förundran och rörelse tysta; deras sus dog bort i en sakta hviskning, och man kunde tydligt höra bofinkens qvitter, der han sjöng i toppen af björken:
— Vacker, vacker är min gröna skog, och hela Guds skapelse är skön alltigenom. Men jag säger eder, I träd, som frågen efter det vackraste i skogen, att af allt härligt och skönt, som Gud låtit växa i denna nejd, finnes intet så älskeligt godt och så oskyldigt ljuft som dessa två små barn, hvilka prisa Guds godhet i den klara sommarmorgonen. Ty skönhet och kraft och klokhet och storhet, det är allt intet, så framt icke der är ett ödmjukt hjerta, som glömmer sig sjelf för att gifva all ära allenast åt Gud. Se, träden sträcka sina armar mot himmelen, blommorna låna sin färg af solen, och foglarne sjunga naturens lofsång; ty densamma eviga anden lefver och talar uti oss alla. Vi alla växa i det klara solskenet af Guds nåd; men barnens bön till Gud är bättre än foglarnes sång och trädens grönska och blommornas doft. Gud signe eder, älskade små barn; Gud signe eder, små blommor i lifvets stora skog, och låte eder växa i visdom och nåd evinnerligen!
Z. Topelius.