En danneqvinna sigtade fint mjöl och hade en tid märkt deruti en ovanlig dryghet, och änskönt hon mycket och ofta tagit derutaf, räckte det öfver all förmodan. Men en gång, då hon gick till boden och kom att se dit in genom nyckelhålet eller någon springa på dörren, stod derinne en liten tomte i slarfviga grå kläder och sigtade så flitigt i mjölkaret. Hustrun gick sakta tillbaka och sydde en ny, grann kjortel åt den lilla, flitiga tomten och hängde den på brädden af karet samt ställde sig sedan att efterse, hvad han skulle tycka om sin nya klädning. När han kom tillbaka, iklädde han sig densamma genast og började att ifrigt sigta. Men när han märkte, att mjölet dammade och fläckade den nya klädnaden, kastade han sigten och sade:
«Junker är granner;han sig dammer;han sigtar aldrig mer.»
Afzelius.