149

Den svenske retskrivning bruger ikke, saaledes som tildels vor (især før) dobbelte vokaler til at betegne en lang stavelse, men betegner i regelen en kort stavelse ved at fordoble den efterfølgende konsonant. F. eks. del, vis, hus (lang vokal), men mjell, viss, hugg (kort vokal). — Om de enkelte bogstavers udtale merkes følgende:

F udtales efter en lang vokal, eller l og r, som v. F. eks. haf, lif, blef, half, värf. Naar v-lyden i saadanne ord kommer mellem to vokaler, betegnes den med fv, f. eks. hafvet, blifver, hufvud (læs havet, bliver, huvud).

G udtales foran de bløde vokaler (e, i, y, ä, ö) som j. F. eks. gerna, magister, gifva, gynna, begära, gök. Foran en bøinings- eller afledningsendelse, eller naar den efterfølgende vokal er ubetonet, beholdes den haarde g-lyd: dagen, slagit, läger.

150Ligeledes udtales g som j i flere ord efter l og r, som talg, elg, berg, färg, borgare, helg, varg, orgel, samt ofte i ordet säga (udt. säja) med dets afledelser, som tilsägelse.

Gn efter en kort vokal udtales som ngn, f. eks. vagn, lugn (læs vangn, lungn).

K udtales som vort kj (eller endnu mere aspireret) foran de bløde vokaler, naar disse ikke tilhører en afledningsendelse, f. eks. keisare, kind, kyla, kär, köra, men som k i fisken, svikit o. s. v. Ligeledes sk som vort skj, f. eks. skön, kanske. Ogsaa foran a og o udtales sk blødt i menniska, flertal menniskor, marskalk, skabrak, skarlaken (læs mennisja, mennisjor, marsjalk o. s. v).

K er i almindelighed stumt i endelsen skt, f. eks. falskt, friskt (falst, frist).

Istedenfor dobbelt k bruges altid (som i tysk) ck: säck, klocka.

L er stumt foran j i samme stavelse, f. eks. ljuf, ljus (udt. juv, jus) samt i ordene karl og verld (læs kar, verd).

Stj udtales som sj, f. eks. stjerna, stjelk (sjerna, sjelk).

O udtales som langt aa 1) foran f i ordene lof, dof, skofvel, sofva, sofvel, sofra, klofve, förkofvra, ofvan med deres afledninger; 2) i ordene honom, konung, kona, kol, son, tjog; 3) i flere ord foran r: villkor, utkora, hord, boren, gesvoren, sorl, porla, morla, mornar (flertal af morgon); 4) i nogle fremmede ord, saasom despot, brodera, strof. Naar ordet hof betyder hof, udtales det ogsaa med langt aa: haav; betegner det 1) hov, neglen paa hestens fod, eller 2) maadehold, udtales det med langt o — hov.

Merk følgende ord, som udtales med en fra de tilsvarende norske forskjellig betoning: — paa tredje-sidste stavelse: alldeles, särdeles; paa næstsidste stavelse: papper, egentlig, fiendtlig (tre stavelser), offentlig, ordentlig, predika; paa sidste stavelse: förbund. — Den negtende partikel o (vort u) betones, f. eks. olycklig, okunnig.

Svenske talord: en, två (tu), tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elfva, tolf, tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton, aderton, nitton, tjugu (tjuge), tjuge en o. s. v., trettio, fyratio (fyrtio), femtio, sextio, sjuttio, åttatio (åttio), nittio, hundrade (hundra), tusen(de).

149

Den svenske rettskrivning bruker ikke, således som tildels vår (især før) dobbelte vokaler til å betegne en lang stavelse, men betegner i regelen en kort stavelse ved å fordoble den etterfølgende konsonant. F. eks. del, vis, hus (lang vokal), men mjell, viss, hugg (kort vokal). — Om de enkelte bokstavers uttale merkes følgende:

F uttales etter en lang vokal, eller l og r, som v. F. eks. haf, lif, blef, half, värf. Når v-lyden i sådanne ord kommer mellom to vokaler, betegnes den med fv, f. eks. hafvet, blifver, hufvud (læs havet, blir, huvud).

G uttales foran de bløte vokaler (e, i, y, ä, ö) som j. F. eks. gerna, magister, gifva, gynna, begära, gök. Foran en bøinings- eller avledningsendelse, eller når den etterfølgende vokal er ubetonet, beholdes den harde g-lyd: dagen, slagit, läger.

150Likeledes uttales g som j i flere ord etter l og r, som talg, elg, berg, färg, borgare, helg, varg, orgel, samt ofte i ordet säga (udt. säja) med dets afledelser, som tilsägelse.

Gn etter en kort vokal uttales som ngn, f. eks. vagn, lugn (læs vangn, lungn).

K uttales som vårt kj (eller enda mer aspireret) foran de bløte vokaler, når disse ikke tilhører en avledningsendelse, f. eks. keisare, kinn, kyla, kär, köra, men som k i fisken, svikit o. s. v. Likeledes sk som vårt skj, f. eks. skön, kanskje. Også foran a og o uttales sk blødt i menniska, flertall menniskor, marskalk, skabrak, skarlaken (læs mennisja, mennisjor, marsjalk o. s. v).

K er i alminnelighet stumt i endelsen skt, f. eks. falskt, friskt (falst, frist).

Istedenfor dobbelt k brukes alltid (som i tysk) ck: säck, klocka.

L er stumt foran j i samme stavelse, f. eks. ljuf, ljus (udt. juv, jus) samt i ordene karl og verld (læs kar, verd).

Stj uttales som sj, f. eks. stjerna, stjelk (sjerna, sjelk).

O uttales som langt å 1) foran f i ordene lof, dof, skofvel, sofva, sofvel, sofra, klofve, förkofvra, ofvan med deres afledninger; 2) i ordene honom, konung, kona, kol, son, tjog; 3) i flere ord foran r: villkor, utkora, hord, boren, gesvoren, sorl, porla, morla, mornar (flertall av morgon); 4) i noen fremmede ord, saasom despot, brodera, strof. Når ordet hof betyr hof, uttales det også med langt å: håv; betegner det 1) hov, neglen på hestens fot, eller 2) måtehold, uttales det med langt o — hov.

Merk følgende ord, som uttales med en fra de tilsvarende norske forskjellig betoning: — på tredje-siste stavelse: alldeles, särdeles; på næstsidste stavelse: papper, egentlig, fiendtlig (tre stavelser), offentlig, ordentlig, predika; på siste stavelse: förbund. — Den nektende partikel o (vårt u) betones, f. eks. olycklig, okunnig.

Svenske talord: en, två (tu), tre, fyra, fem, seks, sju, åtta, nio, tio, elfva, tolf, tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton, aderton, nitton, tjugu (tjuge), tjuge en o. s. v., trettio, fyratio (fyrtio), femtio, sextio, sjuttio, åttatio (åttio), nittio, hundrade (hundra), tusen(de).