344

I skogen vid milan sitter far,Mor sitter hemma och spinner;Vänta! jag blir väl också karl,Får en fästemö efter mit sinne.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Tidigt med solen jag hemifrån gick!Friskt lif medan solen glimmar;Till far skall jag bära mat och drick;Nu komma snart qvällens timmar.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

345Jag är ei rädder på liten grön stig,Der jag ensam i skogen månd’gånga.Men furorne se så mörkt på mig,Och bergen kasta skuggor så långa.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Tralala! Friskt sinne som fågelni flygt!Nu vill jag springa och sjunga. —Hu! utur berget det svarar såstyggt,Och orden de komma så tunga.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Ack, vore jag väl hos min gamle far!Jag björnen hör brumma ochsjunga;Och björnen han är den starkastekarlOch skonar hvarken gamla ellerunga.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Och skuggan faller så tjock, så tjock,Som en fäll, öfver ensamma leden.Det tassar, det braskar öfver stenoch stock,Och trollena träda på heden.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Ack Gud! der är ett, der er två —i sitt garnDe mig ta — se hur granna desvinga!De vinka — Gud trösta mig, fattiga barn!Här gäller för lifvet att springa.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Och natten nedsteg, och timmanblef sen,Och villare och villare blef leden.Det tassar, det rasslar öfver stockoch sten;Den lille springer på heden.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Med pickande hjerta, med rosblommand’ kindVid milan hos sin far han faller ner.„Välkommen, välkommen, kär sonen min!“ —Ack, jag har sett trollen och väl mer!Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

„Min son, jag satt här i så månget år,Och är med Guds hjelp välbehållen.Den rätt kan läsa sitt Fader vår,Han rädes hvarken fan ellertrollen,Fast det är mörkt långt, långt borti skogen.“

344

I skogen vid milan sitter far,Mor sitter hemma och spinner;Vänta! jag blir väl också karl,Får en fästemö efter mit sinne.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Tidigt med solen jag hemifrån gick!Friskt lif medan solen glimmar;Till far skall jag bära mat och drick;Nu komma snart qvällens timmar.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

345Jag är ei rädder på liten grön stig,Der jag ensam i skogen månd’gånga.Men furorne se så mörkt på mig,Och bergen kasta skuggor så långa.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Tralala! Friskt sinne som fågelni flygt!Nu vill jag springa och sjunga. —Hu! utur berget det svarar såstyggt,Och orden de komma så tunga.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Ack, vore jag väl hos min gamle far!Jag björnen hör brumma ochsjunga;Och björnen han är den starkastekarlOch skonar hvarken gamla ellerunga.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Och skuggan faller så tjock, så tjock,Som en fäll, öfver ensamma leden.Det tassar, det braskar öfver stenoch stock,Och trollena träda på heden.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Ack Gud! der är ett, der er två —i sitt garnDe mig ta — se hur granna desvinga!De vinka — Gud trösta mig, fattiga barn!Här gäller för lifvet att springa.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Och natten nedsteg, och timmanblef sen,Och villare och villare blef leden.Det tassar, det rasslar öfver stockoch sten;Den lille springer på heden.Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

Med pickande hjerta, med rosblommand’ kindVid milan hos sin far han faller ner.„Välkommen, välkommen, kär sonen min!“ —Ack, jag har sett trollen och väl mer!Det är så mörkt långt, långt borti skogen.

„Min son, jag satt här i så månget år,Och är med Guds hjelp välbehållen.Den rätt kan läsa sitt Fader vår,Han rädes hvarken fan ellertrollen,Fast det är mörkt långt, långt borti skogen.“