En af de gamla CarolinerJag kände i min barndoms dar.På jorden stod han ännu qvar,Ett segertecken i ruiner.Från hundraårig hjessa skenAllt silfver, som den gamle hade,Och ärren på hans panna sade346Hvad runor på en bautasten.Väl var han fattig, men förtrogenMed nöden, lekte han med den;Som förr i fält han lefde än,Och bodde i ett torp i skogen.Dock ägde han klenoder två,Mot dem han ansåg verlden ringa:Sin bibel og sin gamla klingaMed Carl den tolftes namn uppå.Den store konungens bedrifter,Som letas nu i hundra skrifter(Ty vida kring den örnen flög),De stodo i den gamles minne,Som kämpeurnorna stå inneUti en grönklädd ättehög.O! när han talte om en faraFör kungen, för hans gossar blå,Hur högt han bar sitt hufvud då,Hur tindrade hans ögon klara,Och kraftigt som et svärdshugg klangHvart ord, som från hans läppar sprang.Så satt han ofta långt på nattenOch talte om den fordna tid.Och hvar gång Carl blef nämnd dervid,Han lyfte på den slitna hatten.Förundrad stod jag vid hans knän(Ty längre opp jag då ej räckte),Och bilden af hans hjelteslägteDen har jag från min barndom hän.Och månget dunkelt sagominneBor sedan dess uti mitt sinne,Svärdsliljan likt, när i sitt fröHon sofver under vintrens snö.Den gamle hvilar hos de döde.Frid med hans aska! Sagans ordHar jag af honom. Tag den, Nord,Och gråt med mig vid Axels öde!

En af de gamla CarolinerJag kände i min barndoms dar.På jorden stod han ännu qvar,Ett segertecken i ruiner.Från hundraårig hjessa skenAllt silfver, som den gamle hade,Och ärren på hans panna sade346Hvad runor på en bautasten.Väl var han fattig, men förtrogenMed nöden, lekte han med den;Som förr i fält han lefde än,Och bodde i ett torp i skogen.Dock ägde han klenoder två,Mot dem han ansåg verlden ringa:Sin bibel og sin gamla klingaMed Carl den tolftes namn uppå.Den store konungens bedrifter,Som letas nu i hundra skrifter(Ty vida kring den örnen flög),De stodo i den gamles minne,Som kämpeurnorna stå inneUti en grönklädd ättehög.O! när han talte om en faraFör kungen, för hans gossar blå,Hur högt han bar sitt hufvud då,Hur tindrade hans ögon klara,Och kraftigt som et svärdshugg klangHvart ord, som från hans läppar sprang.Så satt han ofta långt på nattenOch talte om den fordna tid.Och hvar gång Carl blef nämnd dervid,Han lyfte på den slitna hatten.Förundrad stod jag vid hans knän(Ty längre opp jag då ej räckte),Och bilden af hans hjelteslägteDen har jag från min barndom hän.Och månget dunkelt sagominneBor sedan dess uti mitt sinne,Svärdsliljan likt, när i sitt fröHon sofver under vintrens snö.Den gamle hvilar hos de döde.Frid med hans aska! Sagans ordHar jag af honom. Tag den, Nord,Och gråt med mig vid Axels öde!