296. Karl den tolfte.
Kung Karl, den unga hjelte,Han stod i rök och dam.Han drog sit svärd från bälteOch bröt i striden fram.„Hur svenska stålet biter,Kom låt oss pröfva på.Ur vägen, Moskoviter,Friskt mod, I gossar blå!“
Och en mot tio ställdesAf retad Vasason.Der flydde, hvad ei fälldes;Det var hans lärospån.Tre konungar tillhopaEj skrefvo pilten bud.Lugn stod han mot Europa,En skägglös dundergud.
Gråhårad statskonst ladeDe snaror ut med hast:Den höga yngling sadeEtt ord, och snaran brast.Högbarmad, smärt, gullhårig,En ny Aurora kom:Från kämpe tjugeårigHon vände ohörd om.
Der slog så stort ett hjertaUti hans svenska barm,I glädje som i smärtaBlott för det rätta varm.I med- och motgång lika,Sin lyckas öfverman,Han kunde icke vika,Blott falla kunde han.
Se, nattens stjernor blossaPå grafven längese’n,Och hundraårig mossaBetäcker hjeltens ben.Det herrliga på jorden,Förgänglig är dess lott;Hans minne uti NordenÄr snart en saga blott.
Dock — än til sagan lyssnarDet gamla sagoland,Och dverga-låten tystnarMot resen efterhand.Än bor i Nordens lundarDen höge anden kvar,Han är ej död, han blundar,Hans blund ett sekel var.
Böj, Svea, knä vid griften,Din störste son göms der.Läs nötta minnesskriften,Din hjeltedikt hon är.Med blottadt hufvud stigerHistorien dit och lär,Och svenska äran vigerSin segerfana der.
296. Karl den tolfte.
Kung Karl, den unga hjelte,Han stod i rök och dam.Han drog sit svärd från bälteOch bröt i striden fram.„Hur svenska stålet biter,Kom låt oss pröfva på.Ur vägen, Moskoviter,Friskt mod, I gossar blå!“
Och en mot tio ställdesAf retad Vasason.Der flydde, hvad ei fälldes;Det var hans lärospån.Tre konungar tillhopaEj skrefvo pilten bud.Lugn stod han mot Europa,En skägglös dundergud.
Gråhårad statskonst ladeDe snaror ut med hast:Den höga yngling sadeEtt ord, och snaran brast.Högbarmad, smärt, gullhårig,En ny Aurora kom:Från kämpe tjugeårigHon vände ohörd om.
Der slog så stort ett hjertaUti hans svenska barm,I glädje som i smärtaBlott för det rätta varm.I med- och motgång lika,Sin lyckas öfverman,Han kunde icke vika,Blott falla kunde han.
Se, nattens stjernor blossaPå grafven längese’n,Och hundraårig mossaBetäcker hjeltens ben.Det herrliga på jorden,Förgänglig är dess lott;Hans minne uti NordenÄr snart en saga blott.
Dock — än til sagan lyssnarDet gamla sagoland,Och dverga-låten tystnarMot resen efterhand.Än bor i Nordens lundarDen höge anden kvar,Han är ej död, han blundar,Hans blund ett sekel var.
Böj, Svea, knä vid griften,Din störste son göms der.Läs nötta minnesskriften,Din hjeltedikt hon är.Med blottadt hufvud stigerHistorien dit och lär,Och svenska äran vigerSin segerfana der.