295. Liten Karin.
Och liten Karin tjente på unga kungens gård;Hon lyste som en stjerna bland alle tärnor små.
Hon lyste som en stjerna allt bland de tärnor små,Och unga kungen talte till liten Karin så:
„Och hör, du liten Karin! säg, vill du blifva min?Grå hästen och gullsadelen, dem vill jag gifva dig.“
Grå hästen och gullsadelen jag passar inte på;Gif dem din unga drottning; låt mig med äran gå.
„Och hör, du liten Karin! säg, vill du blifva min?Min rödaste gullkrona, den vill jag gifva dig.“
Din rödaste gullkrona jag passar inte på;Gif den din unga drottning, låt mig med äran gå.
„Och hör, du liten Karin! säg, vill du blifva min?Mitt halfva kungarike, det vill jag gifva dig.“
Ditt halfva kungarike jag passar inte på;Gif det din unga drottning, låt mig med äran gå.
„Och hör, du liten Karin! vill du ej blifva min,Så skall jag låta sätta dig i spike-tunnan in.“
Och vill du låta sätta mig i spike-tunnan in,Guds englar små, de se, at jag oskyldig är dertill.
De satte liten Karin i spiketunnan in,Och konungens små svenner de rullade henne kring.
Så kom det ifrån himmelen två hvita dufvor ner;De togo liten Karin, och strax så blev det tre.
295. Liten Karin.
Och liten Karin tjente på unga kungens gård;Hon lyste som en stjerna bland alle tärnor små.
Hon lyste som en stjerna allt bland de tärnor små,Och unga kungen talte till liten Karin så:
„Och hör, du liten Karin! säg, vill du blifva min?Grå hästen och gullsadelen, dem vill jag gifva dig.“
Grå hästen och gullsadelen jag passar inte på;Gif dem din unga drottning; låt mig med äran gå.
„Och hör, du liten Karin! säg, vill du blifva min?Min rödaste gullkrona, den vill jag gifva dig.“
Din rödaste gullkrona jag passar inte på;Gif den din unga drottning, låt mig med äran gå.
„Och hör, du liten Karin! säg, vill du blifva min?Mitt halfva kungarike, det vill jag gifva dig.“
Ditt halfva kungarike jag passar inte på;Gif det din unga drottning, låt mig med äran gå.
„Och hör, du liten Karin! vill du ej blifva min,Så skall jag låta sätta dig i spike-tunnan in.“
Och vill du låta sätta mig i spike-tunnan in,Guds englar små, de se, at jag oskyldig är dertill.
De satte liten Karin i spiketunnan in,Och konungens små svenner de rullade henne kring.
Så kom det ifrån himmelen två hvita dufvor ner;De togo liten Karin, och strax så blev det tre.