Vid snögränsens nedra kant bilda sig på fjällen de stora isfälten, eller hvad norrmannen kallar isbräden (glaciererne). Den vetterligen största glacier i Skandinavien, ej eftergifvande de största af Alpernas, är den af Wahlenberg besökta och beskrifna på fjället Sulitelma.

Till en half mils längd och flera hundra fots höjd ser man den utsträcka sig såsom en öfverhängande och fjällets sidor betäckande isvägg, här och der med ofantliga hvalf, omgifna af stora, spetsiga ispyramider; och emellanåt remnor så vida och djupa, att stundom lappar med hela deras renskara i dem för alltid försvunnit. Hela denna ofantliga ismassa är i oupphörlig skridning nedåt. Beständigt underskuren vid sin nedra brädd af det ned i remnorna och ur de djupa hvalfven strömmande isvattnet, äfvensom af jordens egen värma (ty den sträcker sina utskott hela 700 fot nedom snögränsen), tryckes den med sin egen tyngd utföre, och uppskjuter derigenom framför sig höga, gyttjiga jordryggar — glacierens bålverk, hvilka göra dess kant svart och ohygglig, och smutsa det derifrån nedbrusande vattnet. Man kan göra sig ett begrepp om den ofantliga kraft, hvarmed ett sådant isfält skrider, då dessa ryggar, som utmärka dess kant, ofta kunna bestå af tusentals stora stenblock, hvardera till flera famnars diameter, underskjutna och hopade på hvarandra till en ansenlig höjd. Man hör denna glacierens rörelse. Den knakar och brakar oupphörligt. De stora ispyramiderna störta ständigt med dån tilsammans och ned öfver de djupa hvalfven, som synas vara öppningar til sjelfva underjorden. Det mörka vattnet sorlar och brusar i afgrunden.

Ingen lefvande varelse vågar nalkas en sådan brädd, och all beskrifning kan af detta fasans skådespel blott ge en ofullkomlig afbild. Finner man något ställe, der glacieren är snöbetäckt och tillgänglig, 343och vågar bestiga den (då flere följeslagare måste gå på något afstånd från hvarandra med rep emellan sig, för att frälsa den, som kunde nedfalla i någon af snön dold spricka), återstår en half mils väg uppför en brant snösida till fjällets topp, der den stora höjden dock gör, att allt utom närmaste fjällspetsar nedsjunker i en ödslig och omätlig dunkelhet. Is är ej ännu bilden af den största köld. Än högre fuktas snön aldrig af någon regndroppe, mjuknar aldrig för solens strålar, och blir genom sin ålder blott sammanpackad till en oerhörd hårdhet.

Vid snögränsens nedra kant bilda sig på fjällen de stora isfälten, eller hvad norrmannen kallar isbräden (glaciererne). Den vetterligen största glacier i Skandinavien, ej eftergifvande de största af Alpernas, är den af Wahlenberg besökta och beskrifna på fjället Sulitelma.

Till en half mils längd och flera hundra fots höjd ser man den utsträcka sig såsom en öfverhängande och fjällets sidor betäckande isvägg, här och der med ofantliga hvalf, omgifna af stora, spetsiga ispyramider; och emellanåt remnor så vida och djupa, att stundom lappar med hela deras renskara i dem för alltid försvunnit. Hela denna ofantliga ismassa är i oupphörlig skridning nedåt. Beständigt underskuren vid sin nedra brädd af det ned i remnorna och ur de djupa hvalfven strömmande isvattnet, äfvensom af jordens egen värma (ty den sträcker sina utskott hela 700 fot nedom snögränsen), tryckes den med sin egen tyngd utföre, och uppskjuter derigenom framför sig höga, gyttjiga jordryggar — glacierens bålverk, hvilka göra dess kant svart och ohygglig, och smutsa det derifrån nedbrusande vattnet. Man kan göra sig ett begrepp om den ofantliga kraft, hvarmed ett sådant isfält skrider, då dessa ryggar, som utmärka dess kant, ofta kunna bestå af tusentals stora stenblock, hvardera till flera famnars diameter, underskjutna och hopade på hvarandra till en ansenlig höjd. Man hör denna glacierens rörelse. Den knakar och brakar oupphörligt. De stora ispyramiderna störta ständigt med dån tilsammans och ned öfver de djupa hvalfven, som synas vara öppningar til sjelfva underjorden. Det mörka vattnet sorlar och brusar i afgrunden.

Ingen lefvande varelse vågar nalkas en sådan brädd, och all beskrifning kan af detta fasans skådespel blott ge en ofullkomlig afbild. Finner man något ställe, der glacieren är snöbetäckt och tillgänglig, 343och vågar bestiga den (då flere följeslagare måste gå på något afstånd från hvarandra med rep emellan sig, för att frälsa den, som kunde nedfalla i någon af snön dold spricka), återstår en half mils väg uppför en brant snösida till fjällets topp, der den stora höjden dock gör, att allt utom närmaste fjällspetsar nedsjunker i en ödslig och omätlig dunkelhet. Is är ej ännu bilden af den största köld. Än högre fuktas snön aldrig af någon regndroppe, mjuknar aldrig för solens strålar, och blir genom sin ålder blott sammanpackad till en oerhörd hårdhet.