Tarflighet och enkelhet i hvardagslag, utsökt prakt, ofta smaklös och löjlig, vid högtidliga tillfällen, sådant var tidens kännetecken. Många af våra beqvämligheter saknades. Fönsterglas var ännu högst sällsynt; i stället för de fordna skjutluckorna användes fint gallerverk, lärft eller pergament. Spislar i stället för kakelugnar bibehöllo sig ännu öfver tvåhundrade år. Mattor, hos de fattiga grofva, hos de rika stickade med guld och silke, betäckte timmerväggarna. Kring desamma voro tjocka, väggfasta bänkar, hos de förmögnare af ek. Framför dem stodo stora långa bord, lika tjocka. Inga stolar, utan lösa bänkar och smärre pallar flyttades kring rummet. Tallrickar voro sällsynta; de ombyttes ej, äfven om rätterna voro aldrig så många och olika. Knif, gaffel och sked måste hvarje gäst medföra¹). Urverk voro så sällsynta, att då storfursten i Ryssland vid denna tiden erhöll ett sådant till skänks af konungen i Danmark, trodde han det vara ett trolldomsdjur, ditsändt till hans ok rikets förderf, hvarför han med största hast skickade det åter till Danmark igen. Middagen åts kl. 10, qvällen kl. 5. Kl. 9 till 10 gick man till sängs, steg så mycket bittidare upp. Kläderna gjordes till det mesta af ylle; linne räckte knappt till nästkläder. Helgdagskläderna voro dyrbara, men starka. En kjortel tjenade ofta mormor, mor och dotter efter hvarandra till högtids. Qvinnorna hade uppstruket hår, långa tätt åtsittande klädningar med höga spetskragar. Karlarna nyttjade spanska drägten. Deras hår var i början långt, och skägget rakadt; men det förändrades snart, så att blott presterna bibehöllo det långa håret och släta hakan. De andre började hafva kort hår och långt skägg. Blott kyrkorna nyttjade vaxljus, de förnämasta talgljus, folket torrvedsstickor. Sängarna voro breda, väggfasta, icke många; gästerna lades flere tillsammans, ofta med värden sjelf. Så skedde till och med hos furstliga personer. Vägarna voro ganska dåliga och få, så att vagnar sällan kunde nyttjas. Under Johan III:s tid inkom den första öfvertäckta vagn. De flesta resor skedde till häst, och då det regnade, togo de kungliga prinsessorna stora vaxdukskappor öfver sig. Höga titlar brukades icke. Konungen kallades Hans Nåd, prinsarne Junker, prinsessorna Fröken. Om adelsherrarna nyttjades ej deras slägt- utan fadersnamn;
Fönsterglas, Vinduesglas. Gallerverk, Gitterværk. Ylle, Uld. Drägten, Klædedragten. Vägarne, Veiene. Ganska, meget.
342t. ex. i st. f: Ture Roos eller Lars Sparre, skref och sade man Ture Jönsson, Lars Siggesson, eller ännu kortare herr Ture, herr Lars. — Hos hela folket rådde mycken vildhet och oordning, följder af tiden sjelf och de många inbördes krigen. Näfrätten anlitades mer än lagen. Vapen och vapenöfningar nyttjades beständigt. Enligt gammal sed stego riddarne helt och hållet jernklädda i brudsängen. Men likasom de fordna riddarne voro de äfven högst okunniga, i synnerhet de äldre. Många af konung Gustafs höfdingar och ståthållare kunde ej ens läsa, ännu mindre skrifva. De måste hålla en särskilt man för att läsa och besvara konungens bref. Katolska läran var väl afskaffad, men mycket af dess vidskepelse blef qvar, och icke blott allmogen, utan äfven de förnämare och högste trodde på trolleri, skogsrå, tomtegubbar, necken, m. m. Läkarekonsten bestod också till det mesta uti böner och besvärjningar.