Bland våra rofdjur är björnen det mest växt-ätande, likasom han bland alla har de knöliga kindtänderna mest utvecklade. Betrakta vi uppmärksamt en björns tandbyggnad, så finna vi, att dess kindtänder hafva stor likhet med Svinets, under det att dess framtänder och hörntänder likna mera de andra rofdjurens. Dess tandsystem synes i någon mån vara liksom sammansatt af Vildsvinets och Vargens. Och då kindtändernas form har största inflytande på djurens diet och lefnadssätt, så kunna vi redan häraf sluta, att björnen likasom svinet måste hufvudsakligen lefva af vegetabilisk föda, ehuru han, som rofdjur, äfven kan förtära kött. Också består björnens mesta och egentliga föda af vegetabilier. Isynnerhet tycker han om saftiga växt-stjelkar, t. e. angelika, fjälltistel, o. d., samt rötter och mogen säd, t. e. hafre, och framför allt bär, t. e., blåbär, lingon, hjortron, hallon, rönnbär o. s. v. Likväl händer det ej sällan, att han anfaller och dödar större boskapsdjur, såsom hästar, kor, renar o. s. v. Men kreaturen äro ofta sjelfva orsaken härtill, emedan de först anfallit och retat honom. Man har exempel på björnar, som i flera år vistats helt nära betande boskap, utan att göra den någon skada; men blifva de en gång retade och få vana att slå boskapen, så blifva de farliga skadedjur. Det är derföre, som de äldre svarta björnarne äro mer skadedjur och slå oftare boskap än de yngre, hvarföre de också fått namn af Slagbjörnar och Hästbjörnar. Dessa ega en förvånande styrka och glupskhet. Vi nämde, att björnen med ett slag slår den största oxe till jorden, och han kan på ett 340dygn uppäta en lagom stor ko. Men ej blott efter åldern och vanan, utan äfven efter olika väderlek skall björnen vara mer eller mindre skadlig. I torra och varma somrar skall han mindre ofreda kreaturen, än under kalla och regniga. — Då björnen fällt ett djur, bär han det merendels bort, antingen genast eller följande afton, och nedgräfver det i ett kärr, der han efter en eller två dagar infinner sig för att förtära det. Efter håning är björnen mycket begärlig, och han stjäler stundom bi-kupor vid skogstorpen. Myror upphemtar han med ramen ur myrstacken och äter dem som en läckerhet; förmodligen tycker han om deras syra. Om något af dessa små-kräk sticker honom på ett ömtåligt ställe, blir han genast ond och kring-sprider hela myrstacken.

Bland våra rofdjur är björnen det mest växt-ätande, likasom han bland alla har de knöliga kindtänderna mest utvecklade. Betrakta vi uppmärksamt en björns tandbyggnad, så finna vi, att dess kindtänder hafva stor likhet med Svinets, under det att dess framtänder och hörntänder likna mera de andra rofdjurens. Dess tandsystem synes i någon mån vara liksom sammansatt af Vildsvinets och Vargens. Och då kindtändernas form har största inflytande på djurens diet och lefnadssätt, så kunna vi redan häraf sluta, att björnen likasom svinet måste hufvudsakligen lefva af vegetabilisk föda, ehuru han, som rofdjur, äfven kan förtära kött. Också består björnens mesta och egentliga föda af vegetabilier. Isynnerhet tycker han om saftiga växt-stjelkar, t. e. angelika, fjälltistel, o. d., samt rötter och mogen säd, t. e. hafre, och framför allt bär, t. e., blåbär, lingon, hjortron, hallon, rönnbär o. s. v. Likväl händer det ej sällan, att han anfaller och dödar större boskapsdjur, såsom hästar, kor, renar o. s. v. Men kreaturen äro ofta sjelfva orsaken härtill, emedan de först anfallit och retat honom. Man har exempel på björnar, som i flera år vistats helt nära betande boskap, utan att göra den någon skada; men blifva de en gång retade och få vana att slå boskapen, så blifva de farliga skadedjur. Det är derföre, som de äldre svarta björnarne äro mer skadedjur och slå oftare boskap än de yngre, hvarföre de också fått namn af Slagbjörnar och Hästbjörnar. Dessa ega en förvånande styrka och glupskhet. Vi nämde, att björnen med ett slag slår den största oxe till jorden, och han kan på ett 340dygn uppäta en lagom stor ko. Men ej blott efter åldern och vanan, utan äfven efter olika väderlek skall björnen vara mer eller mindre skadlig. I torra och varma somrar skall han mindre ofreda kreaturen, än under kalla och regniga. — Då björnen fällt ett djur, bär han det merendels bort, antingen genast eller följande afton, och nedgräfver det i ett kärr, der han efter en eller två dagar infinner sig för att förtära det. Efter håning är björnen mycket begärlig, och han stjäler stundom bi-kupor vid skogstorpen. Myror upphemtar han med ramen ur myrstacken och äter dem som en läckerhet; förmodligen tycker han om deras syra. Om något af dessa små-kräk sticker honom på ett ömtåligt ställe, blir han genast ond och kring-sprider hela myrstacken.