En gammal dödgräfvare gick en lördagseftermiddag, med spaden i sin hand, på socknens kyrkogård, och lagade sig långsamligen till att uppkasta en graf för någon afliden, hvars själlösa stoft dagen derpå skulle invigas åt jorden. Som han först, med en mera van än stark hand, satte spaden till marken, fästade han händelsevis sina blickar på en för flera år sedan tillsluten graf, hvars nuvarande invånare han under dess lifstid väl känt och ännu icke kunnat glömma. Denna grift hade likväl sedermera mer än en gång blifvit omgräfd, och den första innehafvarens benknotor, hvilka måst lemna rum för efterkommande, lågo nu kringströdda på dödens åker. Emellertid visste gubben ganska väl, hvem som först blifvit på detta ställe herbergerad, och suckade djupt, hvar gång han tänkte på den beskedliga och gästfria gästgifvaren Lars Månsson, i hvilkens hus han ofta åtnjutit välfägnad, och om hvars plötsliga, nästan hemlighetsfulla död en lång tid mycket glunkats i orten, till dess detta prat, liksom mycket annat, sedan folket ledsnat dervid, hunnit vandra till det tysta.
När nu dödgräfvaren en stund stått och bligat på detta för honom, och kanske för flera, minnesrika hvilorum, blir han helt oförmodadt varse en dödskalle, som vaggade af och an, och i det han visade tänderna, tycktes hafva lust att spatsera ett stycke väg. Vid denna åsyn högeligen förvånad, och, ehuru kraslig af ålder, oförskräckt till sinnes, går gubben fram emot dödskallen, och ser tydligen, hur han rullar hit och dit, liksom af sig sjelf. Han fattar honom, efter någon betänkningstid, med handen, lyfter honom upp, och i samma ögonblick faller ur den ihåliga, numera hjernlösa 338hufvudskålen en groda ned till marken. Men der befann sig ännu något mer, som icke föll neder. Der satt nemligen en stor, rostig sextumsspik, säkert och djupt inslagen genom hjessan.
„Aha!“ tänkte dödgräfvaren — „det här ser underligt ut.“ Och han gick genast, för att lätta sitt hjerta, med den genomspikade dödskallen till församlingens kyrkoherde, en vördnadsvärd och äfven till ålders kommen man, hvilken icke litet förundrade sig, när dödgräfvaren framvisade detta sitt fynd.
„Hvar har du hittat den der, min kära Jonas?“ frågade prosten.
„På kyrkogården, vördig prost!“ svarade dödgräfvaren.
„Det kan jag någorlunda föreställa mig; men vid hvilken graf? Jag vet, att du känner dem alla.“
„Vid den graf, der vördig prosten, för elfva år sedan, jordfästade Lars Månsson.“
„Tack, min gubbe!“ sade prosten. „Gå in i köket, så får du dig litet till bästa. Den här behåller jag så länge.“
Dödgräfvaren bugade sig och gick ut. Men prosten satt en lång stund i sin enslighet och betraktade den på bordet framför honom liggande dödskallen. Han hade natten förut haft en besynnerlig dröm, hvilken, jemförd med hvad han nu tydligen och med kroppsliga ögon såg framför sig, syntes i hans inre stadga en fast orubblig öfvertygelse. Innan kort ringde han i en klocka. En piga kippade in i studerkammaren och erhöll befallning, att tillsäga stalldrängen, att han skyndsamligen skulle spänna för kareten. Så skedde, och prosten reste ensam ut genom gårdsgrinden; ingen visste hvart.
Men prosten visste, hvart han for. Efter ett par timmars maklig färd, steg han af vid gästgifvaregården i socknen, der Lars Månssons enka, redan längesedan omgift, lefde i allsköns ro och välstånd.
Han träder i den snygga stugan, helsar på Mor Maja, hvilken tycktes något förlägen vid ett så oväntadt besök. Det låg något i prostens blick, som man kunde kalla förkrossande. Gästgifvaren var också inne, bugade sig och bad prosten sitta ned.
„Hit är jag icke kommen för att sitta ned,“ utlät sig prosten. „Jag är kommen för att helsa eder från de dödas rike. Med mig förar jag och derifrån en gåfva, på hvilken jag önsker I måsten kunna se med lugn och torra ögon.“
Och dermed framdrog prosten den grinande dödskallen, med spiken uti, och lade den på bordet i stugan.
På samma stund uppgaf hustrun ett anskri, omfattade prostens 339knän och bad honom förskona henne för en sådan anblick. Mannen stod, blek som ett lik, lutad mot spiselmuren, med händerna sammanknäppta bakom ryggen.
„Gud förlåte eder!“ sade prosten. „Jag är icke eder anklagare, än mindre eder domare, och kan blott såsom Christi tjenare förmana eder till uppriktig ånger. I hafven mycket att afbedja. — Nu vet jag, hvad I gemensamt bedrifvit. — För menniskor yppar jag intet. Hållen inför detta vittne — (då pekade han på dödskallen) edra gemensamma botöfningar. Jag vill bedja den stränga, men milda guden för eder.
Och när prosten yttrat dessa ord, gick han ut ur stugan, satte sig i kareten och for hem igen.
Bestörta och mållösa stodo gästgifvaren och hans hustru ensamमे qvar. Dödskallen låg på bordet. Hämnden blickade på dem ur de tomma ögonhålen.
Följande dagen gingo de båda till länsmannen och angåfvo sjelfva sitt brott.