En prest red en aftonstund öfver en bro och hörde, då han kom deröfver, toner af det ljufligaste strängaspel. Han vände sig om och såg en ung man, till midjan naken, öfver flodytan, med en röd mössa och gula, kring skuldrorna hängande, lockar samt en guldharpa i handen. Han märkte, att det var Necken, och tilltalade honom i sitt nit: „Hvad är det, att du så gladligen 337slår din harpa? Förr skall denna torkade rörstaf, som jag håller i min hand, grönskas och blomstra, än du får förlossning.“ — Den olyckliga bedröfvade harpospelaren kastade då sin harpa mot vattnet och satt, bitterligen gråtande, på floden. Presten vände sin häst och for sin led; men, si, hunnen ett stycke väg, märkte han rundt omkring sin gamla vandringsstaf, som han höll i handen, gröna skott och blad hafva gått ut och de härligaste blomster derimellan. Då tycktes honom detta vara en vink från himmelen, att annorlunda predika försoningens trösteliga lära, och han skyndade tillbaka till den ännu alltjemnt klagande flodmannen, visade honom den grönskande stafven och sade, „Ser du, nu grönskar och blomstrar min gamla staf, såsom en telning i rosengård; så må och hoppet blomstra i alla skapade väsendens hjerta; ty deras Förlossare lefver!“ — Häraf tröstad, tog Necken åter sin harpa, och glada toner ljödo kring stranden hela den långa natt.

En prest red en aftonstund öfver en bro och hörde, då han kom deröfver, toner af det ljufligaste strängaspel. Han vände sig om och såg en ung man, till midjan naken, öfver flodytan, med en röd mössa och gula, kring skuldrorna hängande, lockar samt en guldharpa i handen. Han märkte, att det var Necken, och tilltalade honom i sitt nit: „Hvad är det, att du så gladligen 337slår din harpa? Förr skall denna torkade rörstaf, som jag håller i min hand, grönskas och blomstra, än du får förlossning.“ — Den olyckliga bedröfvade harpospelaren kastade då sin harpa mot vattnet och satt, bitterligen gråtande, på floden. Presten vände sin häst och for sin led; men, si, hunnen ett stycke väg, märkte han rundt omkring sin gamla vandringsstaf, som han höll i handen, gröna skott och blad hafva gått ut och de härligaste blomster derimellan. Då tycktes honom detta vara en vink från himmelen, att annorlunda predika försoningens trösteliga lära, och han skyndade tillbaka till den ännu alltjemnt klagande flodmannen, visade honom den grönskande stafven och sade, „Ser du, nu grönskar och blomstrar min gamla staf, såsom en telning i rosengård; så må och hoppet blomstra i alla skapade väsendens hjerta; ty deras Förlossare lefver!“ — Häraf tröstad, tog Necken åter sin harpa, och glada toner ljödo kring stranden hela den långa natt.