161

Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå,var med år åttiåtta re'n och var re'n gammal då;nu bodde på sin torfva han och fick sitt bröd af denoch hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.

Om gubben haft förstånd, han sjelf, att dela med sig aftillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf;

VI. bd.

162dock visst lär han de äldre gett långt mer, än billigt var;ty för den son, som sist blef född, fanns knappt en smula qvar.

Sven Dufva växte opp likväl, blef axelbred och stark,slet ondt på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

«Män säg mig dock, du arma son, hvad skall af dig väl bli?»Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,och Sven tog till att tänka sjelf, så godt han det förstod.

När derför sergeant Dufva kom en vacker dag igenoch kuttrade sin gamla ton: «Hvad skall du bli, o Sven?»sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,när Sven lät upp sin breda näbb och svarte: «Jo, soldat!»

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:«Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!»«Ja,» mente gossen, «här går allt helt afvigt mig i hand;kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land.»

Den gamla Dufva häpnade och gret helt rörd en tår;och Sven han tog sin säck på rygg ock gick til närmsta corps.Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Nu skulle Dufva få sig pli och lära exercis,det var en lust att se derpå, det gick på eget vis.Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek;men hans rekryt förblef sig lik, vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann,han stampade, att marken skalf, och gick, så svetten rann;men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,tog höger-om och venster-om, men ständigt rakt tvertom.

163Gevär på axel lärde han, gevär för fot också,att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;men roptes: skyldra! fällde han som oftast bajonett,och skreks: gevär för fot! flög hans på axeln lika lätt.

Så blev Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring,enhvar, befäl och manskap, log åt detta underting;men han gick trygg sin jemna gång, var tålig som förutoch väntade på bättre tid — och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blef i fråga stäldt,om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält?Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:«Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå.»

Gevär och ränsel fick han dock behålla, äfven han,fick vara dräng, der man höll rast, soldat, der striden brann;men slåss och passa opp gick allt med samma jemna ståt,och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, og Ryssen trängde på;man drog sig undan steg för steg, längs stranden af en å.Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång,der stod en liten förpost nu, knappt tjugu man engång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,låg den i ro, se’n det var gjordt, långt skild från hugg och skott,tog för sig i en bondgård der allt, hvad den kunde få,och lät Sven Dufva passa opp; ty han var med också.

Men plötsligt blef det annat af; ty utför närmsta branti sporrsträck på en löddrig häst kom Sandels’ adjutant:«Till bryggan, gossar,» ropte han, «för Guds skull i gevär!Man sport, att en fiendtlig trupp vill öfver elfven der.»

«Och herre,» talte han til den, som förde folket an,«rif bron, om ni det kan, om ej, så slåss til sista man!164Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.Ni skall få hjelp, generalen sjelf han ilar hit, var trygg!»

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,när högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;dess allraförsta salva re’n blef åtta finnars fall.

Det var ej godt att dröja mer, man svigtade enhvar.Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater qvar.Då lydde alla när det ljöd: «Gevär i hand, reträtt!»Sven Dufva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning til reträtt gick ock besatt på sned;ty långt ifrån att dra sig bort bröt han på spången ned.Der stod han axelbred och styf, helt lugn på gammalt vis,beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick;ty bron sågs full af fiender i samma ögonblick.De rände på, man efter man; men åt enhvar, som kom,gafs höger-om och venster-om, så at han damp tvertom.

Att störta denne jätte ner var mer, än arm förmått,och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;Dock djerfvare blef fienden, ju mer hans hopp bedrogs.Då syntes Sandels med sin flock och såg, hur Dufva slogs.

«Bra, bra,» han ropte, «bra, håll ut, min käcka gosse du,släpp ingen djefvul öfver bron, håll ut en stund ännu!Det kan man kalla en soldat; så skall en finne slåss.Fort, gossar, skynden til hans hjelp! Den der har räddat oss.»

Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort;den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;när allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden nedoch frågte, hvar den mannen fanns, som stod på bron och stred.

165Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut;han hade kämpat som en man, och striden den var slut;han tycktes hafva laggt sig nu att hvila på sin lek,väl ikke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an;det var ej någon obekant, det var en välkänd man;men under hjertat, der han låg, var gräset färgadt rödt,hans bröst var träffadt af ett skott, han hade re’n förblödt.

«Den kulan visste, hur den tog, det måste erkändt bli,»så talte generalen blott, «den visste mer än vi,den lät hans panna bli i fred; ty den var klen och arm,och höll sig till, hvad bättre var, hans ädla, tappra barm.»

Och dessa ord de spriddes se’n i hären vidt och bredt,och alla tyckte öfverallt, att Sandels talat rätt.«Ty visst var tanken,» mente man, «hos Dufva knapp till mått,ett dåligt hufvud hade han; men hjertat det var godt.»

J. L. Runeberg.

161

Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå,var med år åttiåtta re'n och var re'n gammal då;nu bodde på sin torfva han och fick sitt bröd af denoch hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.

Om gubben haft förstånd, han sjelf, att dela med sig aftillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf;

VI. bd.

162dock visst lär han de äldre gett långt mer, än billigt var;ty för den son, som sist blef född, fanns knappt en smula qvar.

Sven Dufva växte opp likväl, blef axelbred och stark,slet ondt på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

«Män säg mig dock, du arma son, hvad skall af dig väl bli?»Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,och Sven tog till att tänka sjelf, så godt han det förstod.

När derför sergeant Dufva kom en vacker dag igenoch kuttrade sin gamla ton: «Hvad skall du bli, o Sven?»sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,när Sven lät upp sin breda näbb och svarte: «Jo, soldat!»

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:«Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!»«Ja,» mente gossen, «här går allt helt afvigt mig i hand;kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land.»

Den gamla Dufva häpnade och gret helt rörd en tår;och Sven han tog sin säck på rygg ock gick til närmsta corps.Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Nu skulle Dufva få sig pli och lära exercis,det var en lust att se derpå, det gick på eget vis.Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek;men hans rekryt förblef sig lik, vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann,han stampade, att marken skalf, och gick, så svetten rann;men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,tog höger-om och venster-om, men ständigt rakt tvertom.

163Gevär på axel lärde han, gevär för fot också,att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;men roptes: skyldra! fällde han som oftast bajonett,och skreks: gevär för fot! flög hans på axeln lika lätt.

Så blev Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring,enhvar, befäl och manskap, log åt detta underting;men han gick trygg sin jemna gång, var tålig som förutoch väntade på bättre tid — och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blef i fråga stäldt,om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält?Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:«Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå.»

Gevär och ränsel fick han dock behålla, äfven han,fick vara dräng, der man höll rast, soldat, der striden brann;men slåss och passa opp gick allt med samma jemna ståt,och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, og Ryssen trängde på;man drog sig undan steg för steg, längs stranden af en å.Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång,der stod en liten förpost nu, knappt tjugu man engång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,låg den i ro, se’n det var gjordt, långt skild från hugg och skott,tog för sig i en bondgård der allt, hvad den kunde få,och lät Sven Dufva passa opp; ty han var med också.

Men plötsligt blef det annat af; ty utför närmsta branti sporrsträck på en löddrig häst kom Sandels’ adjutant:«Till bryggan, gossar,» ropte han, «för Guds skull i gevär!Man sport, att en fiendtlig trupp vill öfver elfven der.»

«Och herre,» talte han til den, som förde folket an,«rif bron, om ni det kan, om ej, så slåss til sista man!164Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.Ni skall få hjelp, generalen sjelf han ilar hit, var trygg!»

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,när högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;dess allraförsta salva re’n blef åtta finnars fall.

Det var ej godt att dröja mer, man svigtade enhvar.Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater qvar.Då lydde alla när det ljöd: «Gevär i hand, reträtt!»Sven Dufva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning til reträtt gick ock besatt på sned;ty långt ifrån att dra sig bort bröt han på spången ned.Der stod han axelbred och styf, helt lugn på gammalt vis,beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick;ty bron sågs full af fiender i samma ögonblick.De rände på, man efter man; men åt enhvar, som kom,gafs höger-om och venster-om, så at han damp tvertom.

Att störta denne jätte ner var mer, än arm förmått,och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;Dock djerfvare blef fienden, ju mer hans hopp bedrogs.Då syntes Sandels med sin flock och såg, hur Dufva slogs.

«Bra, bra,» han ropte, «bra, håll ut, min käcka gosse du,släpp ingen djefvul öfver bron, håll ut en stund ännu!Det kan man kalla en soldat; så skall en finne slåss.Fort, gossar, skynden til hans hjelp! Den der har räddat oss.»

Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort;den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;när allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden nedoch frågte, hvar den mannen fanns, som stod på bron och stred.

165Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut;han hade kämpat som en man, och striden den var slut;han tycktes hafva laggt sig nu att hvila på sin lek,väl ikke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an;det var ej någon obekant, det var en välkänd man;men under hjertat, der han låg, var gräset färgadt rödt,hans bröst var träffadt af ett skott, han hade re’n förblödt.

«Den kulan visste, hur den tog, det måste erkändt bli,»så talte generalen blott, «den visste mer än vi,den lät hans panna bli i fred; ty den var klen och arm,och höll sig till, hvad bättre var, hans ädla, tappra barm.»

Och dessa ord de spriddes se’n i hären vidt och bredt,och alla tyckte öfverallt, att Sandels talat rätt.«Ty visst var tanken,» mente man, «hos Dufva knapp till mått,ett dåligt hufvud hade han; men hjertat det var godt.»

J. L. Runeberg.