61. Carl den tolfte.
Kung Carl, den unga hjelte,han stod i rök og dam.Han drog sitt svärd från bälteoch bröt i striden fram.
«Hur svenska stålet biter,kom, låt oss pröfva på!Ur vägen, moskoviter!Friskt mod, I gossar blå!»
161Och en mot tio ställdesaf retad Vasason.Der flydde, hvad ej fälldes;det var hans lärospån.Tre konungar tillhopaej skrefvo pilten bud.Lugn stod han mot Europa,en skägglös dundergud.
Gråhårad statskonst ladede snaror ut med hast:den höga yngling sadeett ord — och snaran brast.Högbarmad, smärt, gullhårigen ny Aurora kom:från kämpe tjugeårighon vände ohörd om.
Der slog så stort et hjertauti hans svenska barm,i glädje som i smärta,blott för det rätta varm.I med- och mot-gång lika,sin lyckas öfverman,han kunde icke vika,blott falla kunde han.
Se, nattens stjernor blossapå grafven längese'n,och hundraårig mossabetäcker hjeltens ben.Det herrliga på jorden,förgänglig är dess lott!Hans minne uti nordenär snart en saga blott.
Dock — än till sagan lyssnardet gamla sagoland,och dvergalåten tystnarmot resen efterhand.Än bor i nordens lundarden höge anden qvar:han är ej död, han blundar,hans blund ett sekel var.
Böj, Svea, knä vid griften,din störste son göms der.Läs nötta minnesskriften,din hjeltedikt hon är.Med blottadt hufvud stigerhistorien dit och lär,och svenska äran vigersin segerfana der.
E. Tegnér.
61. Carl den tolfte.
Kung Carl, den unga hjelte,han stod i rök og dam.Han drog sitt svärd från bälteoch bröt i striden fram.
«Hur svenska stålet biter,kom, låt oss pröfva på!Ur vägen, moskoviter!Friskt mod, I gossar blå!»
161Och en mot tio ställdesaf retad Vasason.Der flydde, hvad ej fälldes;det var hans lärospån.Tre konungar tillhopaej skrefvo pilten bud.Lugn stod han mot Europa,en skägglös dundergud.
Gråhårad statskonst ladede snaror ut med hast:den höga yngling sadeett ord — och snaran brast.Högbarmad, smärt, gullhårigen ny Aurora kom:från kämpe tjugeårighon vände ohörd om.
Der slog så stort et hjertauti hans svenska barm,i glädje som i smärta,blott för det rätta varm.I med- och mot-gång lika,sin lyckas öfverman,han kunde icke vika,blott falla kunde han.
Se, nattens stjernor blossapå grafven längese'n,och hundraårig mossabetäcker hjeltens ben.Det herrliga på jorden,förgänglig är dess lott!Hans minne uti nordenär snart en saga blott.
Dock — än till sagan lyssnardet gamla sagoland,och dvergalåten tystnarmot resen efterhand.Än bor i nordens lundarden höge anden qvar:han är ej död, han blundar,hans blund ett sekel var.
Böj, Svea, knä vid griften,din störste son göms der.Läs nötta minnesskriften,din hjeltedikt hon är.Med blottadt hufvud stigerhistorien dit och lär,och svenska äran vigersin segerfana der.
E. Tegnér.